Wednesday, June 1, 2011

Ibland så blir det bara för mycket....

Jag älskar mitt jobb men just denna vecka har tålamodet varit på väg att tryta många gånger. Jag jobbar som koordinator och har en mängd olika projekt som jag håller i. Toppen tycker jag som gillar variation och "många bollar i luften". Det som irriterar mig är när folk i min omgivning tar ens närvaro för given, som att den är till för att serva istället för att bidra med något konstruktivt, när ens egen åsikt inte hörsammas för att man inte råkar ha snopp och kostym, eller rätt titel som matchar snopp och kostym. Det gör mig förbannad. Kanske jag fortfarande är lite för svensk och tror på jämlikhet bortom könstillhörighet och titel, lite naivt efter fem år utomlands, jag vet.
Nu har ett av våra projekt äntligen lanserats och jag pustar ut. Kanske jag är lite känslig, tar konstruktiv kritik lite för personligt, det är ju inte riktat till mig och om man ber om andras åsikter så får man ju vara beredd på att höra dem också!
Eller så har det helt enkelt varit en mindre bra arbetsvecka....

3 comments:

  1. Låter som det varit en jobbig vecka på jobbet! Det där med att man bedömmer och beter sig olika, det blev väldigt tydligt när man lämnade Sverige.

    Arbetskulturer och hierarkier, ja, dt är intressant på avstånd, men när man är inne i dem och inte gillar dem, då är det bara kärvt.

    Jag tänker mycket svenskt ännu det blå gula finns nog kvar där bra länge till.

    Pigga upp dig med något roligt och trevligt nu.

    Kram, bamsekram!

    ReplyDelete
  2. När jag var sjukskriven för två år sedan sa min chef till mig när jag kom tillbaka; "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" med tanke på att jag också hade gjort massor och ställt upp och ordnat och fixat och ständigt vara närvarande och...jag vet inte allt.

    Ta hand om dig.

    Kram

    ReplyDelete
  3. Usch ja! Man har ju trots hyfsat skyddad miljö hört en del. "Var hemma och ta hand om familjen" när man vill avancera. "Ska du verkligen vara projektledare, det är ju så jobbigt, lilla gumman". Eller här i USA där man just för att man är kvinna förväntas uppskatta att vara arbetslös, folk, även svenskar alltså, förvånades när jag sa att jag inte alls var hemmafru utan arbetslös, och kunde inte alls förstå varför jag sökte jobb när vi klarar oss på Viktors lön. Fråga om de vill vara hemma och frun är breadwinner och de skruvar besvärat på sig och ljuger en rakt upp i ansiktet att de skulle tycka det vore trevligt. Fast väl ute på arbetsplatserna här i USA har jag faktiskt inte märkt någon skillnad alls!

    Vi kvinnor får jobba dubbelt så hårt för allt! Förhoppningsvis fortsätter våra döttrar att göra det, samtidigt som männen fortsätter att göra så lite som möjligt, bara det de måste för att komma vidare, de är ju män, och att samhället under tiden fortsätter att bli mer jämställt. För då, om 1 till 2 generationer, kommer tjejerna sopa banan med killarna. Det sägs att det redan händer i Sverige.


    Jag hade förresten missat det här inlägget, dåligt av mig!! Tur att jag gick tillbaka! :-)

    ReplyDelete