Sunday, October 23, 2011

Att vaga ta steget

Min jobbsituation har just nu natt absoluta botten, da snackar vi botten a la Marianergraven i Stilla Havet. Sa djupt man kan komma. Av olika anledningar. For att gora en lang och ganska trakig historia kort, jag trivs inte alls och jag som brukade alska mitt jobb kanner nu mest att jag vill springa darifran.
Jag har darfor borjat leka med tanken att faktiskt borja gora nagot som jag tycker ar roligt! Kanske inte ger storst klirr i kassan men nagot som gor mig glad och som jag kan styra over sjalv. Jag har alltid velat gora nagot av min fotografering, jag ar langt ifran en masterfotograf men skulle vilja agna mer tid at att experimentera och lara mig. Nu har jag ingen ork pa helgerna efter barnkalas, tandlakarbesok, traning eller bara valbehovligt slappande.
Jag har funderat nu hur jag skulle vilja ga vidare men sjalvklart, det innebar ju att jag maste ta det dar jattestora klivet att sluta jobba. Jag som dromde om att fa borja jobba nar vi bodde i Singapore, jag som var beredd att gora vad som helst for att fa ett jobb. Hm...lustigt hur det kan andra sig. Men nar ens jobb inte ger en nagot annat an fler graa har, klump i magen och konstant daligt humor, da ar det val dags att omprioritera. Men jag ar en fegis, jag vet inte om jag vagar satsa. Sa jag far fundera lite till.

6 comments:

  1. Om ditt nuvarande jobb bara skapar stress och negativa känslor, ja då ser inte jag någon anledning till varför du inte ska söka dig vidare antingen som egen eller på ett nytt företag (det bör väl finnas andra företag som du kan jobba för?!). Av egen erfarenhet så ångrar jag aldrig att jag sa upp mig, även om det har varit omtumlande ibland och att jag i dag inte vet vad jag ska jobba med i vår. Lycka till! Kram!

    ReplyDelete
  2. Svårt att ge ett råd, men du verkar inte alls vara tillfreds just nu.

    Inboxar dig istället.. Stor kram!

    ReplyDelete
  3. Oj vad svart. Om man inte trivs pa jobbet & bara mar daligt kanske det är dags att säga upp sig? Jag förstar precis hur du känner...är själv en fegis. Du kanske ända borde satsa pa nagot nytt och göra nagot du verkligen trivs med. Lycka till!
    Kramar, Lisa

    ReplyDelete
  4. MirandaK: Tack! Jag beundrar dig som tog steget! Kanner mig valdigt feg men just nu sa ar det valdigt nara! Hoppas ni mar bra! Simon ar sot som en liten bakelse!
    Kram!

    Katarina: Tack for dina fina mail! De varmer mitt hjarta!
    Kram!

    Lisa: Ja, jag funderar och funderar, kanner mig som professor Balthazar som vankar av och an! Men snart hoppas jag kunna fatta ett vettigt beslut!
    kram!

    ReplyDelete
  5. Do it! Livet ar for kort min van. Min pappa hoppade av sitt sjukskoterskejobb efter 25 ar inom landstinget for att helt koncentrera sig pa modellbygg. Nu tjanar han mer pengar pa att gora det an vad han nagonsin gjorde som sjukskotare. Hans motto ar: Gor vad du alskar och du behover aldrig jobba mer. Sa! Jag onskar dig all lycka!
    Kramar fran Elin

    ReplyDelete
  6. Det var en stund sedan jag tittade in hos dig men har nu försökt öläsa ikapp lite. Kan mest bara säga att OM du känner så starkt som du gör med ditt jobb så är det inte bra. Jag har varit i samma situation själv så jag vet verkligen hur det är att må så dåligt när man ska till jobbet att man nästan mår fysiskt illa. INTE BRA! Jag insåg inte själv HUR illa det verkligen var, hur stressad jag kände mig och hur mycket det påverkat mitt liv förrän ett tag efter att jag slutat jobba där. Nu tog jag inte steget själv. Så modig (eller klok) var jag inte, utan jag visste att mitt anslag skulle ta slut och att jag därmed inte skulle få förlängning. Men eftersom jag vantrivdes såpass mycket så kändes faktiskt den kommande arbetslösheten som en lättnad. Och även om det är stressande på ett annat vis att vara utan jobb så är jag lycklig VARJE DAG över att inte behöva gå till det jobbet längre. Så OM du har möjlighet att sluta, och om det verkligen är såpass illa så tycker jag du ska göra det. Inget jobb är värt att må så dåligt över att det blir riktigt illa. Vill det sig riktigt illa kan det gå för långt. Samtidigt vet jag hur det är att vara panikrädd inför ett sådant steg också. Det krävs stort mod och mycket stöd.
    Varmaste Kramen och hoppas att du kan hitta en bra lösning för dig!!!

    ReplyDelete