Sunday, October 9, 2011

Should I stay or should I go?


Att bo i Dubai som expat gar endast om man har ett jobb. Arbetsgivaren sponsrar ett uppehallstillstand/arbetstillstand och blir man uppsagd sa upphor visumet och man har 30 dagar pa sig att lamna landet, forutsatt att man inte hittat nagot annat innan dess. Oftast inte.
Efter att man har fatt sitt arbetsvisum godkant och man har genomgatt nodvandiga medicinska undersokningar sa kan man sedan sponsra sin egen familj, fru och barn och aven hemhjalp. Visumet galler i tre ar och efter det far man ga igenom samma procedur igen. Visar det sig att man har HIV, hepatit eller har droger i blodet sa blir det fangelse och sedan deporteras man. Tuffa tag med andra ord. Enligt Gulfnews sa har antalet HIV smittade bland nyanlanda expats fran framst Sydasien okat och man uppmanar nu folk fran dessa lander att gora en medicinsk undersokning innan man ens soker om arbetstillstand i Emiraten.
For svenskar och de flesta vasteuropeer ar det lite enklare da man kan vistas i landet i 30 dagar utan visum. Efter denna tid maste man antingen ansoka om forlangning vilket kan ta en hel dag eller sa brukar de flesta aka till narliggande lander for en dag eller tva for att automatiskt fa ett nytt inresedatum.
En vanlig destination for en s.k "visa run" ar Kish island, en o som tillhor Iran och som det ar hyfsat billigt att flyga till. Manga hembitraden brukar aka dit istallet for att aka hem eftersom det ar ett dyrare alternativ. Det finns inte sa mycket att gora pa on, de flesta som aker dar gor det just for att vanta pa nytt visum. Hur det kommer sig att just Kish blivit en san fristad vet jag faktiskt inte, ska ta reda pa det!
Vi har precis gatt igenom var fornyelse av visum. Eftersom maken arbetar pa ett sant stort foretag sa har de en egen visumavdelning dar man lamnar in papper och sedan far man ga till ett litet rum for att ta blodprov. Resultatet tar tva dagar och sedan tar det ungefar en vecka innan ens visum blir klart.
Eftersom min man ar min officiella sponsor sa kravs det for de mesta aktivieter (ordna telefonabonnemang, resa utomlands, skaffa korkort exempelvis nar jag reste till Sudan och Afghanistan och Pakistan ) ett brev, ett s.k. No Objection Letter dar min sponsor (i detta fall maken) tillater mig att oppna telefonabonnemang, resa etc. Kanns valdigt forlegat men utan detta brev sa far man inte gora sa mycket.
Att forlora jobbet kan ga ganska snabbt sa egentligen ar 30 dagar inte alls lang tid om man ska flytta tillbaka till sitt hemland och ordna med flytt och forsaljning av mobler och annat. Men sadana ar reglerna.

4 comments:

  1. MirandaK: inte alls, har bara inte kommit pa nat att skriva!

    ReplyDelete
  2. Ojoj, hårda regler. Känns en aning diskriminerande att någon inte skulle få bo där om denne hade HIV. Är det en fråga om kostnad (sjukhus, medicin, försäkring) eller mentalitet?

    För övrigt, superintressanta inlägg!

    ReplyDelete
  3. Mia: Jag tror det ar mycket en kostnadssak sarskilt som det inte betalas skatt. Arbetsgivaren haller anstallda med forsakring som tacker vard upp till ett visst tak. Sa jag tror man ar radd att kostnaderna blir skyhoga, sarskilt med arbetare fran mycket fattigare lander. Men det kanns onekligen diskriminerande, man ar bara valkommen om man ar arbetsduglig!! Officiella siffror visar pa lagt antal HIV-smittade men inofficiella sager att det ar mer. Folk ar ofta radda att ga och testa sig ifall de blir rapporterade till polisen om testet visar sig vara positivt. Och det ar ju inte bra heller.

    ReplyDelete